Trädgårdsmästarens hus

Barnängens Tekniska Fabriks historia

Grundaren Holmström

År 1868 grundades Barnängen i Stockholm av grosshandlaren Johan Wilhelm Holmström. Under fabrikens tidigaste år bedrevs verksamheten under ganska primitiva förhållanden och all tillverkning skedde för hand. Fabriken sysselsatte ett dussintal familjer och två verkmästare. Mot slutet av 1800-talet var förhållandena svåra på många fabriker i Sverige. Men J W Holmström var en framsynt arbetsgivare och mycket mån om de anställda som hade fri läkarvård, medicin, anständiga arbetstider och semester. Först när Wilhelm Holmström och Barnängens Tekniska Fabrik flyttade dit in, började man åter rusta och iordningställa både byggnad och tomt, varom fotografier och beskrivningar vittna. Den stora tomten gav möjlighet till utvidgningar och nybyggen, utan att man behövde förgripa sig på det gamla. Kontoret och disponentbostaden inrymdes i huvudbyggnaden, medan fabriken förlades till vänster innanför huvudentrén. Barnängens björn J W Holmström var väldigt intresserad av djur. I den idylliska Barnängsparken hade han byggt en liten zoologisk trädgård med rävar, påfåglar, falkar, örnar och björnar. Björnen fortlevde som sinnebilden för Barnängen. År 1885 blev björnen Barnängens symbol och varumärke. Hos Kungliga patentbyrån invigdes inregistrerades Barnängens Tekniska Fabriks varumärke: "En sittande björn emellan baktassarna hållande en mortel, i vilken han stöter med en mortelstöt"  Björnen lär ha suttit och stött tandpasta i ett skyltfönstret. Mer om björnen nedan.

Lusthus

1877 kände Holmström sig så hemma på Barnängsbacken att han unnade sig att försköna trädgården genom att uppföra ett lusthus. En ritning inlämnades och godkändes, och så byggdes lusthuset mitt emellan manbyggnaden och drivhuset, dvs. det gamla ombyggda orangeriet. Brandförsäkringen beskriver det som »8-kantigt af sten 20 fot i diameter och till takfoten 14,5 fot högt, innehållande ett 11,5 fot högt rum med jernkamin, fotpaneler, oljemålade väggar, 2 nischer deraf en med hyllor och oljemålat gipstak. Öfver yttertaket som är täckt med zink, en på utvändig oljemålad spiraltrappa af trä tillgänglig 9 fot hög altan, täckt med asfaltpapp.« Försäkringen avstår från att söka skildra de små krusidullerna som pryder takets 8 vinklar, spiran med unionsvimpeln och, icke att förglömma, den lilla vinkelböjda skorstenen genom en av takets bärande pelare, som skall avleda röken från jernkaminen. Det blev i sanning ett lusthus för vårt något osäkra klimat.

Tvål i över 100 år

Barnängen började tillverka tvål redan 1873. På den tiden var det ett både tungt och tidskrävande arbete och det tog upp till tio dagar innan tvålen blev klar.

När Barnängen började tillverka tvål i slutet av 1800-talet var behovet av hygienprodukter stort. Men tvål var inte bara något man tvättade sig med utan blev ofta en samlarvara. Tvålarna förpackades i vackra askar och fick fantastiska former av små marsipangrisar, badpojkar och frukter. Man gjorde till och med tvål i form av kända personer som Åke Söderblom och Albert Engströms litterära figur "kolingen".

Björnklister

Vem som är några år på nacken minns inte doften av Björnklister från skoltiden? Björnklister användes flitigt på teckningstimmarna och doften sitter kvar i näsan än. Klistret tillverkades på Barnängens Tekniska Fabrik. Det var en liten, rund, röd burk med vitt lock med en liten kort pensel låg inuti burken. Doften påminner om blåsyra. Visste ni  att Björnklister länge fortsatte tillverkas i Italien under namnet Coccoina? Barnängens Tvål tillverkas än idag.

Fabrikör Holmström berättar 1943

Vem annars än fabrikens ansvariga själva är mer lämpade till att berätta Barnängens Tekniska Fabriks historia?  Texten är tagen ur en festskrift 1943 "Det började med bläck...." , utgiven med anledning av Barnängens 75-åriga verksamhet:

Södermalm hafwer af gammalt varit flere trädgårdar, eller malmgårdar, gårdar, som de fordom hetat, då sådane små egendomar voro mera begärlige, innan smaken och lusten fallit på Lantegendomar, små hemmansdelar och torp utom staden. »Det är Elers som i sitt berömda historisk-topografiska arbete »Stockholm» gör detta allmänna konstaterande i fråga om svunna tiders söderprofil. Han nämner i detta sammanhang särskilt en malmgård, som på grund av sin vackra stil och eleganta inredning framför allt tilldrog sig samtidens berättigade uppmärksamhet - den Tottieska malmgården, Stora Bondegatan 39.

För oss har denna malmgård sitt alldeles speciella intresse, då det var inom dess väggar som Barnängens Tekniska Fabrik för 75 år sedan började sin verksamhet, grundad av grosshandlaren Johan Wilhelm Holmström, en acklimatiserad stockholmare, född i Kristinehamn den 17 dec. 1832.

Men låt oss gå i händelsernas ordning. Några år tidigare, vid århundradets mitt, fanns i Jönköping en tändsticksfabrik, ledd av disponent Arvid Sjöberg, samt en vävfabrik, vars kamrer hette j. F. Ögren. Denne Ögren roade sig på lediga stunder med fotografering och var dessutom mycket intresserad av kemiska experiment överhuvud. Under ett av dessa försök hade han uppfunnit ett gott skriv- och kopiebläck, ett mål, som vid denna tid lekte mången uppfinnare i hågen. Kamrer Ögren vände sig till disponent Sjöberg för att tillsammans med denne exploatera uppfinningen. I detta syfte grundade de en liten fabrik för tillverkning av bläck, och sedermera utsträcktes tillverkningen även till blanksvärta. Omsättningen var synnerligen blygsam, som man kan förstå därav, att fabrikens enda arbetare icke hade full sysselsättning alla dagar i veckan utan vissa dagar arbetade i tändsticksfabriken. Efter några år gjorde firman konkurs men erhöll ackord och fortsatte verksamheten fram till år 1868, då kompanjonskapet upplöstes. Kamrer Ögren trädde nu i förbindelse med grosshandlare Johan Wilhelm Holmström i Stockholm och de båda herrarna bildade en ny firma.

Fabriken förlades till Stockholm, där den inrymdes i en förhyrd lokal i den nyssnämnda malmgården, Stora Bondegatan 39. Fastigheten ifråga upptog tomterna Barnängsbacken och Barnängen mindre. Fabriken, som nu kallades Barnängens Tekniska Fabrik, började med att tillverka huvudsakligen bläck, blanksvärta och Eau de Cologne.

Av firmans första memorial kan man bl. a. utläsa att J. F. Ögren från sin tidigare Jönköpings-rörelse överlät på Barnängen en hel del kemiska råvaror ävensom bläck, blanksvärta o. dyl. Därjämte övertog firman askar, buteljer, krus och annat förpackningsmaterial. Memorialet omtalar att överlåtelsen även gällde inventarier, bl. a. en svarv, en hyvelbänk, en pappersskärningsmaskin, mortlar, kar, vågar etc. Den nystartade fabriken ville emellertid icke bära sig, och den främsta orsaken var brist på rörelsekapital. År 1870 överenskommo därför Holmström och Ögren, att den av dem, som kunde anskaffa erforderligt kapital, skulle övertaga firman. Holmström lyckades intressera en ung man från Eskilstuna, Severin Dahlberg, och den i januari 1871 insatte denne 3oooo kronor och ingick därmed i firman, som därefter kallades Barnängens Tekniska Fabrik, Holmström & Dahlberg. År 18'79 utlöste Holmström sin kompanjon Dahlberg och fortsatte därefter ensam verksamheten under namnet Barnängens Tekniska Fabrik, Wilhelm Holmström. Grosshandlare Holmström hade då genom köp förvärvat den tidigare förhyrda fastigheten vid Stora Bondegatan. År 1885 ombildades firman till ett familjebolag, A. B. Barnängens Tekniska Fabrik. Till dess disponent utsågs Holmströms måg Axel Backman. Johan Wilhelm Holmström drog sig nu tillbaka från affärerna. Han avled påföljande år. Sedermera inträdde hans söner Erik och Nils Holmström i firman, vilken under ständig utveckling fortsatte som familjebolag till år 1917.

Blicka vi tillbaka på Barnängs-fabrikens tidigaste år, se vi hur verksamheten bedrevs under primitiva förhållanden. All tillverkning skedde för hand, och det tyngsta arbetet var fabricerandet av blanksvärta och framställning av tandpulver.

Detta senare tillverkades av snäckskal, som inköptes säckvis och sedan maldes i mortlar och siktades. Firmans vagnpark bestod till en början av en enda dragkärra. På den transporterades alla varor från fabriken till järnvägsstationen, hamnen och stadens olika affärer. Efter några år anskaffades en liten vagn och en ölandshäst och något senare ytterligare två hästar. Den ena användes för tyngre varutransporter, och den andra drog grosshandlare Holmströms privata droska.

Grosshandlare Holmström var en typisk representant för den gamla gedigna köpmanskåren. Sträng när så behövdes men med ett varmt hjärta för sina under havande införde han från början en patriarkalisk anda. Framför allt ömmade han för alla sjuka och fattiga liksom han överhuvudtaget ägde en filantropisk inställning till medmänniskorna. Han var även känd som en utomordentligt charmerande person, som i sällskapligt umgänge gladde sina affärsvänner med sin vackra sångröst, en härlig basbaryton. Grosshandlare Holmström gjorde själv affärsresor över hela landet, och särskilt tyckte han om att resa på Uppsala, där han var en ständigt lika välkommen gäst, även i akademiska kretsar. Sitt musikaliska intresse odlade han emellertid inte som enda hobby, han var även en framstående jägare och fiskare och idkade därjämte segelsport.

Det är för övrigt hans jägarintresse som Barnängen har att tacka för björnsymbolen - björnen som sinnebild för styrkan. Ute i den idylliska Barnängsparken hade han inrättat en hel liten zoologisk trädgård med levande björnar och rävar samt påfåglar, örnar, falkar och allehanda andra fåglar. Åt den första björnen lät Holmström bygga en bur med både badrum och sängkammare. Denna björn blev emellertid snart så vildsint att den måste skjutas. Senare skickade generalkonsul Emil Heilborn vid Rysslandsfilialen ett grant exemplar, och en tredje björn inköptes av en kringresande italienare. Den första björnen uppstoppades och användes till skyltning i fabrikens egen butik vid Västerlånggatan. Aven de andra björnarna uppstoppades och kommo till användning vid olika utställningar. Många minnesgoda stockholmare komma säkert också ihåg den stora Barnängsbjörnen i sten, som under flera år stod uppställd vid Skanseningången och som nu finns vid kontoret i Alvik. Tillmötesgåendet att få uppställa denna björn kvitterade Holmström med att skänka Skansen sin stora segelkutter Heyd, som sedan i många år låg förtöjd i Djurgårdsbrunnsviken. Ett annat Barnängsminne kunde man återfinna hos Hagenbeck utanför Hamburg, där en örnbur bar ett anslag som meddelade, att örnarna skänkts dit av Holmström på Barnängen.

För att återgå till arbetslivet vid själva fabriken kan det vara av intresse att höra vad en samtida auktor har att berätta om Barnängens Tekniska Fabrik fem år efter dess grundande, alltså 1873. Han förtäljer bl. a.:

»Denna fabrik grundades år 1868, och är således ej mer än fem år gammal. Men på denna korta tid har den vunnit en för hvarje vän af den svenska industrien glädjande utveckling. Det vidsträckta utrymmet är trots de rymliga magasinerna ej längre tillräckligt, och grunden håller nu på att läggas till en nybyggnad, afsedd för en tvålfabrik i stor skala.

Fabrikens tillverkningar ligga alla inom den kemiska teknologiens område, och deras omsättning har - såsom vi af offentliga handlingar inhemtat - inom de få åren af dess verksamhet mångdubblats. Detta är det bästa erkännande att fabrikaterna ha ett verkligt värde inom den industriella verlden.

Det är ett nöje att vandra genom dessa arbetssalar med deras i allo prydliga anordning och att der åse den idoga och händiga arbetaremängdens lifliga verksamhet. Intrycket förlorar ingalunda något af sitt behag, derigenom, att man vet, det dussintals familjer hafva sitt uppehälle af det arbete, som här utvecklas. Äfven utom fabrikens område sträcka sig de välgörande verkningarna af dess verksamhet, ty dess betydliga behof af askar och dylikt fylles genom hemarbete af i trakten boende qvinnor och barn. För bearbetningen af det virke, som härtill är behöfligt, begagnas en varmluftsmaskin af större dimensioner än vanliga.

Tvänne verkmästare äro vid fabriken anställde, för att sköta tillverkningen, hvarjemte teoretiskt skicklige män äro vid fabriken engagerade. Man ser att fabrikens egare haft all möda ospard att förskaffa sig de krafter, som för ett tidsenligt drifvande af en dylik fabrik äro af nöden.

Skrifkonsten har gjort underverk i mensklighetens kulturhistoria, men - med våra stegrade anspråk - står den sig dock ganska slätt utan ett gott bläck. D e flesta gängse sorter af denna vara tillverkas vid Barnängens fabrik. Vi tro oss ej säga någon osanning, då vi uppgifva, att antalet af de olika slagen är något större, än de flesta 'skrifkarlar' ana. Vi kunna, för vår del, endast uppmana våra läsare att försöka de olika sorterna, såväl de utmärkta med namnen Chloromelan och Zeolin betecknade, som äfven fabrikens billigare, men i många fall användbara sorter.

Hvem vill ej vara putsad och fin? Den minst utvecklade känsla för snygghet och sparsamhet säger oss att vi måste hafva våra skodon blankade. En god blanksvärta är således en välkommen sak i hvarje ordnadt hushåll. Nåväl: äfven denna artikel fås från Barnängens fabrik och det af en beskaffenhet, som icke lemnar mycket öfrigt att önska.

Smaksinnet säger oss, att en väl sammansatt parfym är numera nästan oumbärlig vid det enklaste toalettbord. femväl denna artikel framställes vid fabriken och vi kunna såsom en förtjenst framhålla att ingen annan parfymfabrikant inom hufvudstaden, oss veterligen, framställer sina olika slag af eau de cologne på varm väg, hvilket vid Barnängens fabrik sker medelst tillhjelp af en hos herr Atterling i Örebro tillverkad destillationsapparat, som inmurad är anbragt i en af fabrikens många lokaler. Största delen af arbetet förrättas dock 'för hand' och lemnar derföre tillfälle för arbetarena att genom småningom tilltagande skicklighet förskaffa sig ökade förmåner. En förmån hafva de alla: den att fabrikens egare vid förekommande sjukdomsfall lemnar dem fri läkarvård och medicin.

Den energi, som vid denna fabrik utvecklats, har erkänts genom tilldelade prisbelöningar vid expositionerna i London 1871, i Köpenhamn och Moskva 1872. Dessutom är den en af de få inom denna branche af vårt lands industri, som kunnat göra sina tillverkningar till föremål för export. Den eger agenter i Norge, Danmark, Finland, Ryssland och Amerika.

Dessa i korthet sammanfattande uppgifter om 'Barnängens tekniska fabrik' och dess minnesrika lokal lemna väl mycket öfrigt att önska och hade kanske bort behandlas af någon i hufvudstadens speciella häfder mera kunnig penna än den vi kunna berömma oss af att ega. Det oaktadt tillägga vi här ännu några betraktelser hvilka, såsom det heter, nästan göra sig sjelfva, nämligen uttalandet af den grundade förhoppningen, att detta vackra etablissement, fortgående såsom hittills, skall komma att lemna sysselsättning åt ett allt större och större antal arbetare. Härvid fäster sig också den för hvarje fosterländskt hjärta hugnande öfvertygelsen att detta industriella företag, som dock ännu på länge när icke uppnått den fulländning det enligt all sannolikhet går till mötes, äfven har, om vi så får uttrycka oss, högre eller nationell betydelse. Denna dess betydelse beror förnuftsenligt deruppå att, ehuru råmaterialet visserligen till en väsentlig del införes från utlandet, likväl kostnaden för varans förarbetning och förädling stannar inom landet. Men härtill kommer ännu en annan omständighet, och den af icke ringa vigt för den konsumerande allmänheten, och det är, att förbrukaren af de nämnda artiklarna har en jemförelsevis vida större säkerhet för dessas duglighet och ändamålsenliga sammansättning än fallet begripligtvis kan vara med föremål af samma art, införda från utlandet. Orsaken härtill är helt enkelt den, att tillverkarne af den utländska varan icke egentligen inför den svenska allmänheten ansvara för den verkliga godheten af sina försäljningsprodukter, hvilka dessutom ganska ofta på den svenska marknaden prunka med falska etiketter från väl renommerade fabriker, då derimot den svenska fabrikanten ovillkorligen måste vara mycket mån om sitt anseende såsom affärsman. Denna omständighet förefaller kanske vid första påseendet obetydlig, men deri ligger likväl en ypperlig garanti derför att den i handel bragta varan i sjelfva verket är egnad att uppfylla sitt föresatta ändamål.»

Ja, så går Barnängen sin väg vidare i industriell expansion. Redan år 1873 startades tvålfabrikationen. Snart följde tillverkning av en mångfald kosmetiska artiklar, och in på 9o-talet kom firmans stora framgång med Vademecum. Allt detta få vi emellertid tillfälle att återkomma till närmare då vi kasta en blick på firmans historia, sådan den avspeglas i dess priskuranter.

Arbetstiden vid Barnängen var i början från kl. 6 på morgonen till kl. -7 på kvällen med avbrott för två matraster. Övertid kunde någon gång förekomma till kl. halv i i. Övertidspengar betalades icke, men firman bjöd på kaffe. Efterhand minskades arbetstiden: från kl. 6 på morgonen till kl. 6 på aftonen, från halv 7 till 6, från halv 7 till 5 o. s. v. Arbetarnas löner utgjorde i medeltal 6o till 7o kronor i månaden, och lönen utbetalades med lo kronor i veckan under första tre veckorna, varefter resterande belopp utbetalades på en gång.

På kontoret arbetade uteslutande manlig personal. All bokföring, brevskrivning och fakturering skedde för hand fram till det år, då den första skrivmaskinen anskaffades och samtidigt den första kvinnliga personalen vid kontoret anställdes. Det berättas, att vissa kunder voro föga förtjusta över nymodigheterna. De lära sålunda ha klagat över, att de maskinskrivna breven voro otydliga och svårlästa i jämförelse med de brev, som de tidigare varit vana vid.

Åren 1880-1917 grundades firmans första utländska filialer. På 188o-talet hade i S:t Petersburg anlagts en fabrik för tillverkning av bläck, och så småningom upptogos här även andra produkter. Redan på 1870-talet började export av bläck till Danmark och Norge. Sedan även Vademecum börjat få större spridning där, anlades särskilda fabriker i Köpenhamn och Kristiania.

År 1917 sammanslogs Barnängen med Edgrens kemiska fabrikers A. B. i Hudiksvall, varvid firmanamnet ändrades till Barnängens Kemiska Fabrikers A. B. Firman hade nu stora elektrokemiska fabriker i Hudiksvall, och år 1918 byggdes där även en tvålfabrik. Dit förlades all tvåltillverkning och Stockholms-fabriken användes uteslutande för de kosmetiska preparaten. För att säkerställa tillgången på råvaror och kraft till de elektrokemiska fabrikerna inköpte bolaget Ahrs Kalkbruk på Gotland och Arbrå kraftverk vid Ljusnan. Efterkrigsårens omvälvningar och stora prisfall gjorde emellertid anläggningarna i Hudiksvall oräntabla, varför de nedlades och tvålfabrikationen flyttades tillbaka till den gamla fabriken i Stockholm

Fredskrisen medförde nu för Barnängen liksom för så många andra industrier nödvändigheten av en stabilisering, och av denna anledning uppgick Barnängen år 1928 i ett nybildat konsortium, A. B. Kema. Som lokalerna vid Bondegatan på grund av Barnängens starka utveckling blivit alltför små, blev samtidigt en förflyttning av fabriken nödvändig. År 1929 nedlades den gamla fabriken, och tillverkningen flyttades till det industriområde vid Alvik, där den nu är belägen.

Så långt fabrikens egen berättelse i "Det började med bläck.."

När Barnängens rörelse år 1930 flyttades ut till Alvik blev resultatet att den Tottieska malmgården fick ge plats för stora bostadskomplex. Nu är verksamheten även nedlagd i Alvik.

En donation möjliggjorde att Tottieska Malmgården, den del av som under så många år inrymt Barnängens Tekniska Fabrik, kontor och disponentbostad, och som låg på Bondegatan 63-65, kunde flyttas upp till Stockholmskvarteret på Skansen sommaren 1935. Det är den gula tvåvånings hörnbyggnad av sten ligger i stadskvarteret alldeles intill Hasselbacksporten.

Sedan byggdes ett nytt hus 1930 vilket ni kan läsa om i artikeln K-märkta hus från 1930 Åsögatan 192 och 194 av Martin Lagergren.

Här är några bilder närområdet utanför vårt hus efter förra sekelskiftet och senare:

På andra sidan gatan västerut.

och här ser vi Åsögatan österut i höjd med 194:an.

Albert Engström förlade Kolingens hemvist här i huset.

Fotot taget i slutet av 1920-talet. Huset är baksidan till Barnängens Tekniska Fabrik, samma hus som syns på litografin nedan. Huset revs och ersattes av Åsögatan 194 och tillhör nu Brf Åsöberget. Fotot finns på Stockholms Stadsmuseum.

Foto av Kasper Salin, 1910. Samma hus med Åsögatan österut med Skeppargränd till vänster. Det fanns en bröd- och mejeributik där en av våra affärslokaler ligger nu. Fotot finns på Stockholms Stadsmuseum.

Karta från 1910

Åsögatan mot öster från nr 202-204 (till höger) och 203 (till vänster) Huset till höger tillhörde Stockholms Stads fattigvård, så det var nog enkelt folk som levde här. Gatan sänkes så att Arbetarbostadsfondens hus som byggdes senare och är kvar än idag ligger djupare medan 203 finns kvar i den gamla gatuhöjden. Samma förhållande och mer markant är fallet med husen på Sågargatan . Fotografi från 1957.

... och idag. Foto: Peter Häggqvist

På 1980-talet fanns här en slakteributik V.V. Kött och Fläsk och en tobaksaffär. Originalporten innan den som sattes in vid renoveringen. Tidstypisk port är nu återinsatt efter en period med metallport. Fotot finns på Stockholms Stadsmuseum.